Müller igen

Då måste jag säga att Mikael Timms uttryck om Herta Müller i Kulturnytt P1 härom morgonen var bättre, helst kongenialt med hur hon såg ut under presskonferensen på Svenska Akademien i tisdags:

"Impression by depression."

späda författarinnor

I morse när jag läste tidningen hittade jag två käpphästar som jag ville blogga om. Den ena föll ur minnet på t-banan på väg till jobbet, men den andra tänker jag genast ta upp.

Det handlar om alla dessa SPÄDA författarinnor. I flera artiklar om Herta Müller beskrivs hon, nybliven nobelpristagare, litterär mästare, som "späd". Jag menar, visst, hon har kanske en späd kroppsbyggnad, men varför är det så viktigt att kommentera det? Det är en klyscha som enbart klibbar vid kvinnliga författare. Den finns nåt slags schablonbild om den sköra, späda, naturligtvis ganska så vackra, kvinnliga författaren, som nästan nästan går av på mitten för att hon är så otroligt skör, men som har en inre styrka, trots sitt veka uttryck och svaga fysionomi.

Ok, klyschor finns det också om manliga författare, men mycket sällan kommenteras deras kroppar eller utseende. Tänk va, att man skulle skriva om en manlig pristagare: "Populära XX gav glans åt prisutdelningen. Den späda litteraturpristagaren kom klädd i svartvitt". (DN)

Eller såhär, också ursprungligen ett riktigt citat om Müller: "Denna 56-åriga man påminner mer om en ung pojke. Han ser skör ut men utstrålar integritet." (DN)

Om en manlig nobelpristagare? Knappast.

Men späd som adjektiv om kvinnor är en komplimang. Det är bra med kvinnliga författare som är så sköra och smala att de nästan går av på mitten. Och om jag undantagsvis får tillåta mig en mer konspiratorisk feministisk tolkning: I synnerhet är det bra om de skriver så bra som Herta Müller. Hon är visserligen bättre än en massa män på att skriva, men ändå inte alls hotfull, titta på henne bara, det räcker med att man blåser på henne så fladdrar hon iväg, så späd som hon är.

Få skribenter skulle antagligen ha kommenterat om Herta Müller var lite tjock. "Den tjocka litteraturpristagaren kom klädd i ett svartvitt tält".

Det här att manliga författares kroppar sällan kommenteras, medan kvinnliga författares kroppar ofta kommenteras, i alla fall om de är smala, är väldigt mysko.

Här har ni lite färska exempel:

http://www.dn.se/dnbok/herta-muller-nobelpriset-stockholm-1.1010582


http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/av-allt-i-varlden-ar-vi-brackligast-svd-traffar-nobelpristagaren-herta-muller-i-berlin_3889507.svd


http://www.tidningenkulturen.se/index.php/nyheter-mainmenu-53/inrikes-mainmenu-49/5597-qvarje-ord-vet-nagot-om-den-onda-cirkelnq

Litterär groda

En av årets sista grodor hoppade i P1:s litteraturprogram Bibliotekets senaste avsnitt.

Inbjudna gäster skulle prata om nobelpristagare och en fråga gällde dem som fått priset under de senaste tio åren. När programledare Louise Epstein frågar författaren Stewe Claeson (som var inbjuden i egenskap av att ha läst så gott som alla nobelpristagare om jag hörde rätt) vad han anser om 00-talets nobelpristagare i litteratur, svarar han bland annat :

"Jag tycker att de liknar varandra i något avseende också. Jag börjar bli lite lite trött på det ständiga ältandet utav förintelsen och så. Och det gäller också svensk litteratur nu, med fler romaner som handlar om samma sak".

Varpå Louise Epstein enkelt undrar vilka av de senaste tio nobelpristagarna förutom Imre Kertész som skriver om förintelsen?

Ingen naturligtvis. Vilket Claeson nu inser, 0ch börjar mumla om att de sysslar med "den problematiken" som har med "förtryckspolitiken" att göra. Hans exempel är Pamuk, Lessing och Müller. Louise Epstein konstaterar mycket riktigt att förtryck ju är ett ganska vanligt litterärt tema, och går sen vidare.

Men om Stewe Claeson menar politiskt förtryck i allmänhet, varför säger han "ältandet om förintelsen"? Dessutom, det är en rätt makalös inställning typ; get over it, ok, sex miljoner judar utrotades, och ett antal andra miljoner homosexuella, romer, sinnessjuka. men det var väl ett fasligt tjat om det. det var ju sextio år sen, kom igen, liksom.

Hade jag varit drabbad (det finns ju sådana personer i livet fortfarande) hade jag tagit, tja, rätt illa vid mig om nån uttryckte sig så.

Får man gissa att Stewe Claeson (som i höst kom med romanen Än jublar fågelsången, garanterat förintelsefri) egentligen är sur för att Steve Sem Sandberg fick Augustpriset för sin tegelstensroman om ghettot i Lodz och att Per Agne Erkelius nominerades till dito pris för en roman som utspelar sig under förintelsen? Att det är vad som egentligen ligger bakom Stewe Claesons märkliga kommentar?

Ni kan lyssna själva här. ca 36 minuter in i programmet.

Fler årets bästa böcker

Såg just att Alexandra Coehlo Ahndorils roman Mäster om August Palm nominerats till Sveriges radios romanpris. Den hör hemma på julbokslistan. Hon har en fantastisk språkbehandling, och en suggestiv, helt egen ton.

Och så självklart Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten, om Lars Noréns pjäs 7:3. En fängslande dokumentär om det kontroversiella teaterprojektet som tog sin ände med polismordet i Malexander.

feelgood tips

Jag har just nyupptäckt Fem myror är fler än fyra elefanter som bästa, absolut bästa sortens muzak eller feelgoodmedicin.

Jag köpte en skiva åt min treårige son som vi lyssnar till när han ska sova. och jag blir på så överraskande och oändligt gott humör efteråt. ett två tre fyra fem sex, sju åtta nio tiiiio, elva tolv tretton fjorton, femton, sexton och sjuuuuttton --- arton, nitton. ekar i mitt huvud som en munter liten slinga hela dagen efteråt. eller sången om A. jag måste lära mig texten bättre innan jag citerar.

musiken blir så mycket tydligare när man inte ser det på tv. bättre än proszak för en sjuttiotalistmamma.

Julbokstips

I nya numret av Vi ber jag åtta kända och aktuella författare att vaska fram sina favoriter under bokåret 2009. Agneta Pleijel, Björn Ranelid, Gabriella Ahlström, Dick Harrison m.fl. rekommenderar sina pärlor.

Och nu tänker jag själv föreslå några årsaktuella böcker att ge bort i julklapp:
Kanadensiska novelldrottningen ALICE MUNRO har kommit ut med två volymer på svenska i år; Nära hem och Kärlek, vänskap, hat. Hon har ett mycket exakt öga för mänskliga relationer, och en förmåga att skapa psykologiska undertexter som imponerar. Perfekt gåva till svärmor.

En annan intressant novellist är israelen ETGAR KERET, som jag träffade i Göteborg tidgare i höst. Han introducerades med novellsamlingen Åtta procent av ingenting förra året, nu finns ytterligare en, som fått titeln Goda intentioner. Gillar man Kerets absurda, tragikomiska stil är även den nya samlingen ett måste, fast jag tycker att den innehåller en del texter som är något grövre och brutalare. Perfekt att ge till en urban, ung vuxen.

MONICA FAGERHOLM är ett självklart måste. Glitterscenen heter den fristående fortsättningen på augustprisbelönade Den amerikanska flickan. Fagerholm är med sin helt säregna, på samma gång svårtillgängliga och flödande rika litterära stil både originell och nyskapande. Ges t.ex. till en väninna som kommit förbi småbarnsåren (mest pga tjockleken alltså).

Det var tre, jag återkommer med fler TIPS framöver. Än är det inte ens första advent.

prisutdelning i kväll

Det blir trumpet också! flott som bara den!

Ramqvist fick priset

Nu är det officiellt, Karolina Ramqvist får Tidningen Vi:s litteraturpris 2009.
Jag träffade henne för den stora pristagarintervjun och kan rapportera mitt intryck: en lugn, eftertänksam, trevlig person. En som formulerade sig i precis perfekt lagom takt för att en reporter ska hinna anteckna ordagranna citat. Lite tillbakadragen.

Här kan ni läsa intervjun, samt motiveringen.
På torsdag på Akademibokhandeln Mäster Samuelsgatan Stockholm kommer jag att intervjua henne på scen. (Nu har jag fått besked. det blir små muffins och nåt att dricka till. )

Augustprisnomineringarna

Kom just tillbaka från presskonferensen för Augustprisnomineringarna.
Fina val, fina motiveringar. Men jag hajade till inför en formulering i motiveringen av Per Agne Erkelius roman Hotel Galicja.
Juryn kallar konstigt nog hans roman för "vittneslitteratur". Den är fiktiv, en historisk roman möjligen, men inget vittnesmål . Vittneslitteraturen från andra världskriget är skriven av dem som var med om kriget, den är i regel baserad på egna upplevelser. Tänk Primo Levi, Imre Kertesz, mfl.
Glidningen där blir väldigt märklig, man kan ju inte (ens i litterär form) vittna om en historisk händelse som man aldrig har upplevt?

Feghet är inte respekt

Minns ni hur debatten gick i Sverige i samband med Muhammedkarikatyrernas publicering och de efterföljande upploppen?
I DN Boklördags intervju med Salman Rushdie finns en passage alldeles i slutet, som på pricken beskriver vad som hände. Att så många under täckmanteln av att de var känsliga och respektfulla inte ville publicera, när det egentligen handlade om helt vanlig oglamourös feghet och rädsla:

"Men när det finns ett hot om våld ändras situationen och därmed borde alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna.
– Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare."

(Läs hela artikeln här.)

Tänk vad förbluffande få svenska intellektuella ändå som såg det på detta (rätt självklara) sätt.

Vi:s litteraturpris

Den 29 oktober, torsdag, är det dags! Då presenteras den som får Vi:s litteraturpris i år. Och för första gången är spektaklet offentligt. Kom till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var med. kl 17.30. Vi pratar med Pristagaren och sedan signerar han/hon böcker.

Jag har pressat Helena, vår marknadschef: Alla som kommer får en presentpåse. Fiskdammsupplägg fast för vuxna -- dvs man får grejerna direkt, utan att behöva fiska bakom en filt. Bra va?

Herta M svår att nå

Har inte en nobelpristagare en moralisk plikt att prioritera svenska medier i floden av intervjuförfrågningar? Det är ju ändå ett svenskt pris?

Har inte en nobelpristagare, om hon nu accepterar priset, ändå nåt slags tillgänglighetsplikt för medier? Är det helt ok att bara dra ner rullgardinen dag två och inte göra några intervjuer what so ever?

Nä, det tycker jag inte. Om det inte finns synnerliga skäl till att hålla sig undan, typ dålig hälsa eller så. Annars tycker jag faktiskt att man har ett slags representationsplikt i medierna under tiden efter att man fått priset. Kanske ett helt år efter rent av. Det är liksom priset för att få priset. Och vill man inte ha det kan man ju tacka nej.

Ja, jag står för att jag i dag är en gnällig redaktör. Jag tycker inte det är ok att dag två säga nej till what or who so ever. Som Herta Müller gjort, om det nu var någon som undrade vem jag syftar på.

Obama och Müller

Vilket märkvärdigt val, fredspriset till Barack Obama. Kan inte karln få hinna uträtta något innan han får det? Eller får han det snarare för att hans företrädare Bush var så illa omtyckt och Obama inte fortsätter föra samma politik? Det måste ju krylla av personer som arbetat hårt och länge världen över med belöningsbara projekt. Och som kanske behöver pengarna och uppmärksamheten bättre än USA:s president.

Och apropå litteraturpriset: Det var länge sen jag var så sugen på att läsa mer av en litteraturpristagare så som jag blir med Herta Müller. Först ska jag bara läsa klart nyutkomna boken av Alice Munro, kanadensiska novellisten som jag tippade skulle få priset i år.

herta müller!

Det var väl då för väl att det blev en kvinna.

Men framförallt förstås! En författare med ett verkligt angeläget ämne, som skriver om yttrandefrihet och förtryckarmekanismerna i en diktatur. Bra val, akademien.

Här på redaktionen var det chefen Anneli Rogeman som vann gissningstävlingen. Jag hade gissat på Alice Munro eller annan utomeuropeisk kvinna, ej västerländsk. Ingen trodde på Joyce Carol Oates. Nån trodde Amos Oz. Det trodde inte jag, jag tror att akademien upplever det som för politiskt att välja en israel, oavsett om han är fredsaktivist eller ej. Konstigt att han var en sån lågoddsare hos Ladbrokes.

Att göra lista

Skriv ut en intervju i dag, mellan mötena.
Gör en annan intervju i morgon.
Läs:
Etgar Keret.
Alice Munro.
Gellert Tamas De apatiska.
Elisabeth Åsbrink Smärtpunkten.
(Helst i helgen alltihop.)
Kompa ut i morgon eftermiddag.
Fixa två presenter, till en tvååring och en tre åring.
I helgen:
Gå på barnkalas 1.
Gå på barnkalas 2.
Åka till Ikea och köpa en grej som vi skulle ha fixat för länge sen.
Vattna orkidéerna.
Ta reda på vem som får nobelpriset i år.
Ta reda på när vi ska gå till synagogan nästa vecka på Simchat Torah (barnen får godispåsar).
Boka tvätt-tid.

Jag älskar Lennart Hellsing

Dvs som redan nämnts tycker jag att han har skrivit några av våra mest geniala barnböcker. Därför blev den senaste boken något av en besvikelse. Kanske borde en redaktör ha hindrat tex rimmen om att de gula kineserna spetsar missionärer eller liknande. (Förlåt inexakt citat, jag kompletterar med korrekt rim senare. Men andemeningen är densamma.) Den versen är liksom plump och lite konstig. Hur läser man den för en treåring? Eller en sexåring?

Nä, man läser inte förstås. och det blir lite konstigt med de röda indianerna som figurerar också. Jag menar, jag är ingen petimeter-moralist eller politiskt korrekthetsfascist, men indianer är strängt taget inte så röda, på riktigt. Det känns inte riktigt som om rimleken med olika hudfärg är så samtida. Mina barn kommer att leva i en värld där hudfärg inte är lika stor grej som på femtiotalet, då det var sensation att se, säg, en svart man på gatan i Sverige.

?

Hallå?
Kan ingen kommentera något?

novellmöte

Har just haft samtal med Jonas Karlsson, författaren och skådespelaren, och Etgar Keret, en av de absolut största författarna i den yngre generationen i Israel.
De skriver på sina egenartade vis, men har en blick för det absurda, sorgliga och humoristiska gemensamt.
Läs dem bägge, de är fantastiska på var sitt vis.
Annars är bokmässan i Göteborg som vanligt, intensiv, myllrande, VARM (de borde dra ner temperaturen i lokalerna), flimrig, och kul.
Jag har inte hunnit se något seminarium, men har stått i montern B05:60 och träffat en massa människor, läsare, lärare, grannar och bekanta. Toppen.

Samt hållit samtalet med Anna-Karin Palm, Jerker Virdborg och Anneli Rogeman om Vi:s litteraturpris OCH manifestdebatten. Jerker och Anna-Karin hade en slipat, skarp munhuggning. Under en sekund eller två blev jag lite orolig för det framtida juryarbetet, men det gick bra och de gillar ju varann också. Helst tycker jag att alla ska vara vänner.

Johan Hakelius gick förresten med på att rekommendera min bok ok, amen på Vi:s boktips-site, mot att jag rekommenderade hans Döda vita män. Fair enough.

Jag tycker att det är väldigt kul att stå i montern, men är lite oroad över detta. För jag gillar att träffa folk, men så gillar jagockså just den där kiviks marknad-grejen, att få ge folk ett prenumerationserbjudande av sällan skådat slag, att lägga med ett extra klistermärke eller en gratis tidning från förra hösten. Eller en gratis karamell:
"Inte nog med det! Jag lägger också med det här rosa bokmärket som det står Vi Läser på. Och inte nog med det! Du får också det här KLISTERMÄRKET som det står Tidningen Vi på. Och inte nog med det, du får också den här gamla tidningen, (som vi omöjligt kan bli av med på annat sätt), ett äldre nummer, men helt gratis, DET LÄGGER JAG OCKSÅ MED. Och inte nog med det! om du dessutom lämnar din mailadress får du en pocketbok. Här! Ta två! En till frun också."

Ja, ni fattar. Jag har blandade känslor inför det här. Borde jag ha blivit något annat än kulturredaktör? Försäljare på ambulerande marknader?

Nä, jag tror faktiskt att jultomte är det rätta alternativet i så fall. för det är just det här att ge bort som jag gillar.

dokumentär radiopärla

Radio är småbarnsförälderns räddning, ett fantastiskt medium. Särskilt P1.
I lördags fastnade vi i den här dokumentären medan vi satt i bilen, så att vi var tvungna att lyssna klart innan vi kunde slita oss.
Får han ha hund? av Lotta Eriksson. Om att hitta en man via kontaktannons. Helt underbar. Lyssna här. Men obs! dra fram markören till cirka 34 minuter, då börjar denna dokumentär.

varmt

Meteorologen i radion i morse sa att september haft toppnoterad värme varje dag. Över tjugo grader. Det är helt uppenbart nu.
September är det nya augusti.

kina och bokmässan i frankfurt

Det blir onekligen intressant att se hur Frankfurtmässan i oktober hanterar hedersgästlandet Kina. "Vi är inte här för att gå en lektion i demokratikunskap," ropade Kinas Tysklandsambassadör vid bokmässans inledningssymposium, enligt SvD.
Sedan tittade man på en film som handlade om hur mycket västerländska medier bashar Kina. Hm.
Oroväckande och förvånande också att bokmässans chef Jürgen Boos bad om ursäkt (sic!) för att kinesiska dissidenter närvarade vid inledningssymposiet.

Vem vinner PR-kriget? Kommer Kina att kunna gästa mässan utan att dissidenterna kommer fram? Eller kommer tyska PEN klubben och Kina-kritiker att kunna göra sin röst hörda i det täta, sammantagna sorlet från mässmontrarna?

Först OS, sedan bokmässa i Frankfurt. Det är nog rätt att inte bojkotta. En positiv förändring i Kina understöds antagligen inte av isolering. Men då är det viktigt att man inte blundar för övergreppen på mänskliga rättigheter, censur etc. Och inte ber om ursäkt för att även de sakerna diskuteras.

vad min son rimmar

majs rimmar på b....
gorillorna med brillorna
soldaterna, tomaterna,
citronerna, baronerna

adam rimmar på apan

bokmässa

Först sköts den fram sedan lades den ner innan den ens börjat. Läste just i ett pressmeddelande att det inte blir någon bokmässa i Stockholm. Tråkigt.

Citat

"Helvítis Fokking Fokk!"

Låneords-uttryck som islänningarna tog till sitt hjärta krishösten 2008.

Källa: Tidningen Ny Tid

tanter och träd

Jo, en sak till. En viktig sak. Det vimlar - att döma av reaktionerna på mina Tankar för dagen om TRÄD, -av TANTER SOM VILL VÄRNA TRÄD MEN SOM KÖRS ÖVER. Av bostadsrättsföreningar, eller av släktingar eller andra. Flera, mer eller mindre traumatiserade, damer har hört av sig för att de känner igen sig i striden om träden. Och den tokiga nedhuggningsivern. Lyssna här.

Jag kommer att återkomma till träden, tanterna och nedhuggarna. Hör gärna av er om ni har nån koppling till ämnet.

glad

Man blir glad när man kommer cyklande i Tantolunden i Stockholm och plötsligt har den gamla gistna träbron fått fantastiska blomsterutsmyckningar, röda pelargoner i raffinerade medelhavsarrangemang, längs sidorna.
man cyklar i den där BLOMSTERGÅNGEN och det känns som om man fått en överraskningspresent.
om jag hade fattat hur man får ut bilden ur mobilen och in i bloggen, eller snarare om jag orkat sätta mig in i det, had eni fått se det. nu får ni istället med ordets makt FÖRESTÄLLA ER det.

manifest igen

Jo, apropå de två litterära manifesten och Vi:s litteraturjury. Vi kommer att vara på bokmässan på Tidskriftstorget. Jag kommer prata med Anna-Karin Palm och Jerker Virdborg och Anneli Rogeman om den svenska samtidslitteraturen. Torsdag 24 sep kl 14.00. Fullt slagsmål utlovas. :-)

manifesterande jury

Angående de två litterära manifest som på kort tid publicerats i DN; Det känns friskt att vi har två medlemmar ur Vi:s litteraturpris-jury engagerade i debatten - och en i varje läger. Jerker Virdborg i det första manifestet och Anna-Karin Palm i det senare.

Våra jurymöten är mycket riktigt vitala, vilda, envisa diskussioner. Och väldigt roliga. Just nu håller vi på att läsa som bäst inför nomineringarna, som presenteras i Vi:s oktobernummer.

körkort

Alltså. Jag brukar inte skryta men... nu måste jag, högst oödmjukt, berätta att jag tagit körkort i sommar. I april visste jag inte vad kopplingen var för nåt, i augusti körde jag upp och blev godkänd. "Akademiker kan inte köra bil," löd bilskolans chefs hårda omdöme i början av sommaren. "Teoriprovet fixar de, men inte körningen."
Ha, ha, säger jag bara. Jag är faktiskt stolt. Mycket stolt.
Och samtidigt skräckslagen! Sedan jag fick barn har jag blivit så rädd för att dö.

Lyssna gärna på Tankar för dagen i P1 måndag 31 aug, där berättar jag om likheterna mellan körkortslektioner och en självutvecklingskurs.

Jag kommer att göra Tankar för dagen i P1 fyra måndagar i rad, om olika ämnen, med start den 31 aug. Väldigt kul, men ganska svår form. En krönika som ska vara angelägen men inte polemisk. Som ska vara existentiell men inte präktig. Personlig men inte privat. Tidlös och aktuell på samma gång. Ja. ni fattar. Den som lyssnar får väl döma själv.

Augusti

Hoppla. Det går snabbt, man är borta i nio månader och uppfostrar barn och sen är man plötsligt tillbaka på redaktionen och det är lite som att återse en gammal god vän, man fortsätter där man var sist. Allt är som vanligt, det lunkar på (eller snarare rullar, rusar på). På ett bra sätt.
Det är kul att vara tillbaka och göra tidning.

Jag har läst mycket Lennart Hellsing under min föräldraledighet för min 3-åring. Lennart Hellsing är som bekant genial. Han är den ende barnboksförfattare vars texter jag egentligen står ut med att läsa om och om igen, samma text varje kväll. Det är en ren fröjd att få läsa hans musikaliska rim och ordkonster. Om och om igen. Nonsens och livsvisdomar om vartannat. Det är hårt, det är svårt, ett piratliv som vårt.

Och 3-åringen kan allt utantill. Hellsing lärde honom rimma för länge sen.

Därför är det inget mindre än en SKANDAL att utställningen om Herr gurka och de andra på Kulturhuset i Stockholm - som det varit en del publicitet kring i media - är så liten. 90-åringen Hellsing är värd en rejäl retrospektiv utställning av sitt författarskap. Inte i ett litet förmak till Rum för Barn. Nej nej nej. Han ska ha en av de större lokalerna, på nåt av de fina våningsplanen. Så att mer material och information får plats.
Så att alla kan komma och titta. Så barnen kan få se och leka med herr gurka och kusin vitamin och krakel och alla miljöer. Men så att också vuxna får en bra genomgång av LH:s livsverk.
Fatta hur många svenska författare och poeter som präglats av LH:s ordekvilibristik. Det går nog inte att överskatta.