Müller igen

Då måste jag säga att Mikael Timms uttryck om Herta Müller i Kulturnytt P1 härom morgonen var bättre, helst kongenialt med hur hon såg ut under presskonferensen på Svenska Akademien i tisdags:

"Impression by depression."

späda författarinnor

I morse när jag läste tidningen hittade jag två käpphästar som jag ville blogga om. Den ena föll ur minnet på t-banan på väg till jobbet, men den andra tänker jag genast ta upp.

Det handlar om alla dessa SPÄDA författarinnor. I flera artiklar om Herta Müller beskrivs hon, nybliven nobelpristagare, litterär mästare, som "späd". Jag menar, visst, hon har kanske en späd kroppsbyggnad, men varför är det så viktigt att kommentera det? Det är en klyscha som enbart klibbar vid kvinnliga författare. Den finns nåt slags schablonbild om den sköra, späda, naturligtvis ganska så vackra, kvinnliga författaren, som nästan nästan går av på mitten för att hon är så otroligt skör, men som har en inre styrka, trots sitt veka uttryck och svaga fysionomi.

Ok, klyschor finns det också om manliga författare, men mycket sällan kommenteras deras kroppar eller utseende. Tänk va, att man skulle skriva om en manlig pristagare: "Populära XX gav glans åt prisutdelningen. Den späda litteraturpristagaren kom klädd i svartvitt". (DN)

Eller såhär, också ursprungligen ett riktigt citat om Müller: "Denna 56-åriga man påminner mer om en ung pojke. Han ser skör ut men utstrålar integritet." (DN)

Om en manlig nobelpristagare? Knappast.

Men späd som adjektiv om kvinnor är en komplimang. Det är bra med kvinnliga författare som är så sköra och smala att de nästan går av på mitten. Och om jag undantagsvis får tillåta mig en mer konspiratorisk feministisk tolkning: I synnerhet är det bra om de skriver så bra som Herta Müller. Hon är visserligen bättre än en massa män på att skriva, men ändå inte alls hotfull, titta på henne bara, det räcker med att man blåser på henne så fladdrar hon iväg, så späd som hon är.

Få skribenter skulle antagligen ha kommenterat om Herta Müller var lite tjock. "Den tjocka litteraturpristagaren kom klädd i ett svartvitt tält".

Det här att manliga författares kroppar sällan kommenteras, medan kvinnliga författares kroppar ofta kommenteras, i alla fall om de är smala, är väldigt mysko.

Här har ni lite färska exempel:

http://www.dn.se/dnbok/herta-muller-nobelpriset-stockholm-1.1010582


http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/av-allt-i-varlden-ar-vi-brackligast-svd-traffar-nobelpristagaren-herta-muller-i-berlin_3889507.svd


http://www.tidningenkulturen.se/index.php/nyheter-mainmenu-53/inrikes-mainmenu-49/5597-qvarje-ord-vet-nagot-om-den-onda-cirkelnq

Litterär groda

En av årets sista grodor hoppade i P1:s litteraturprogram Bibliotekets senaste avsnitt.

Inbjudna gäster skulle prata om nobelpristagare och en fråga gällde dem som fått priset under de senaste tio åren. När programledare Louise Epstein frågar författaren Stewe Claeson (som var inbjuden i egenskap av att ha läst så gott som alla nobelpristagare om jag hörde rätt) vad han anser om 00-talets nobelpristagare i litteratur, svarar han bland annat :

"Jag tycker att de liknar varandra i något avseende också. Jag börjar bli lite lite trött på det ständiga ältandet utav förintelsen och så. Och det gäller också svensk litteratur nu, med fler romaner som handlar om samma sak".

Varpå Louise Epstein enkelt undrar vilka av de senaste tio nobelpristagarna förutom Imre Kertész som skriver om förintelsen?

Ingen naturligtvis. Vilket Claeson nu inser, 0ch börjar mumla om att de sysslar med "den problematiken" som har med "förtryckspolitiken" att göra. Hans exempel är Pamuk, Lessing och Müller. Louise Epstein konstaterar mycket riktigt att förtryck ju är ett ganska vanligt litterärt tema, och går sen vidare.

Men om Stewe Claeson menar politiskt förtryck i allmänhet, varför säger han "ältandet om förintelsen"? Dessutom, det är en rätt makalös inställning typ; get over it, ok, sex miljoner judar utrotades, och ett antal andra miljoner homosexuella, romer, sinnessjuka. men det var väl ett fasligt tjat om det. det var ju sextio år sen, kom igen, liksom.

Hade jag varit drabbad (det finns ju sådana personer i livet fortfarande) hade jag tagit, tja, rätt illa vid mig om nån uttryckte sig så.

Får man gissa att Stewe Claeson (som i höst kom med romanen Än jublar fågelsången, garanterat förintelsefri) egentligen är sur för att Steve Sem Sandberg fick Augustpriset för sin tegelstensroman om ghettot i Lodz och att Per Agne Erkelius nominerades till dito pris för en roman som utspelar sig under förintelsen? Att det är vad som egentligen ligger bakom Stewe Claesons märkliga kommentar?

Ni kan lyssna själva här. ca 36 minuter in i programmet.

Fler årets bästa böcker

Såg just att Alexandra Coehlo Ahndorils roman Mäster om August Palm nominerats till Sveriges radios romanpris. Den hör hemma på julbokslistan. Hon har en fantastisk språkbehandling, och en suggestiv, helt egen ton.

Och så självklart Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten, om Lars Noréns pjäs 7:3. En fängslande dokumentär om det kontroversiella teaterprojektet som tog sin ände med polismordet i Malexander.