En stund av denna söndag satt jag i nysolen på balkongen och läste Karin Thunbergs spännande intervju med poeten, författaren och akademiledamoten Kjell Espmark. Han kommer ut med sina memoarer nu, "Minnena ljuger", och betonar hur icke-dokumentära de är. Att det snarare rör sig om fiktion, hans eget sätt att minnas sin barndom, som inte alls har några anspråk på att vara någon "objektiv" sanning.
Det verkar närmast vara en tendens bland en del manliga författare som skriver självbiografiskt att betona hur påhittade deras självbiografier är. Torgny Lindgren kommer ut med memoarer i höst och om jag inte minns fel från katalogtexten vill inte heller han beskyllas för att skriva någon Sanning.
Daniel Sjölin från en yngre generation lekte ju med detta i sin senaste, möjligen sista, bok, en "självbiografisk" roman om en alkoholiserad programledare i tv som var dikt rakt igenom.
Allt detta som motpol kanske till norrmannen Knausgård med sin mångtusensidiga självredovisning Min kamp. Eller Lars Norén för den delen med sina dagböcker.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Kanske ar det svart att komma med en "absolut" sanning? Det som ar sant for mig kanske inte ar sant for dig?
Men det ar iofs latt avhjalpt -
"sanningen enligt MIG" borde man val kunna kategoriera boken som...? Och ar det inte det biografier handlar om?
Ja, det är sant. :-) vad som är sant eller inte är ju snarast en filosofisk fråga.
Post a Comment